Åses blogg om kolonin och livet

Idag skulle maken möta mig vi på min promenad hem från jobbet. Eftersom vi inte brukar göra gemensamma promenader just åt det hållet, så har han inte mycket kännedom om mitt stråk till och från arbetet.  I snacket innan så uppfattade jag att han skulle ta den vägen som går förbi koloniomårdet, så jag sa att okej då vet jag. Vi gjorde iallafall upp att kommer han före så skall han stanna upp vid en viss angiven plats, så att han inte blir virrande där uppe på Kronoparken. Då, med hans sinne för lyhördhet tog för givet att jag när jag nu anger denna plats, då tar ju vägen som kommer fram vid Kroppkärrsskolan. Eftersom jag hade meddelat att jag seglar in en sväng på Solareturen också, så kan det ta lite tid och antog att K-Å kommer att finnas på mötesplatsen när jag väl har pinnat på. Nehej då, ingen Persson. Så jag fortsätter - mot koloniområdet. Ingen Persson på hela långa raksträckan,så då förstod jag vad klockan vara slagen. Jag fick lägga på en rem mot hemmet, för jag förstod ju att plikttrogen står han och ... väntar på uppgjort ställe. Tålig och snäll! Hem och på telefonen - vi har en mobiltelefon och det var ju ett under att han hade den och att den till och med var påslagen. Ja, jag var ju hemma jag och vi hade fått oss vår promenad. Men inte tillsammans. Det här är tyvärr inte unikt i vårt kommunicerande. Trots kunskap om detta så händer det på nytt. Vi är tydligen lika obildbara.

Bilden kopierad från: http://www.muller.se/angela/archives/2005/10/promenad.html