Åses blogg om kolonin och livet

... så sant, och vilken tur då att jag fick se showen med Sissela Kyle innan det var för sent. Lysande föreställning där hon bjuder på sig själv genom att bjuda ut sitt liv som det har varit hittills. Vi köpte biljetter redan i början på maj, då jag såg annonsen i tidningen. Sissela hade då fått goda recensioner i pressen för sina föreställningar i Stockholm. Jag tycker det skitbra att även vi lantisar kan få ta del av det kulturella utbudet i Sverige. Nu var det ju annan kultur på gång denna afton också, Färjestad - Södertälje, vilket maken kanske hellre hade velat se - och nu när FBK "råkade" vinna också, men nu var det här som sagt inplanerat sedan i maj.

Ja, det är en klyscha, motto eller nå´t jag bara brukar köra med. Då brukar det vara att det man inte har varit med om i tonåren, ja då blir det dans och lite annat när decenniekriserna börjar visa sig.

Att samla på stenar - ja det verkar oftast höra barndomen till och hur många hör jag inte som haft tunga fickor och transporter med anledning av att ungarna, eller föräldrarna själva har samlat på sig FINA stenar

Nu är det min tur - jag har fått nå´n noja på stenar och jag vill inte att de skall "försakas", alltså inte grävas ner eller bara samlas i någon hög, där ingen bryr sig.

Så i lördags på min promenad så såg jag bara en hög med stenar, mitt uppe i ett arbete med att skapa en busshållplats. Det såg slarvigt ut och jag hoppas att någon har respekt för dessa stenar och fraktar dem dit där de får komma till sin rätt.

Tjechovs Onkel Vanja låter väl inte alltför upplyftande en måndag kväll, men det är just vad det var i 123 Schtunks tappning. Förväntningarna var stora efter erfarenheten av deras Richard III på Arenan ifjol, och inte gör de en besviken. Att få skratta mer eller mindre i drygt två timmar till lysande underhållning är gôtt. Den här gången var det inte bara killarna Beischer och Kokko som agerade utan de hade även damerna ur ensemblen med sig. Inte bara teater utan även sång och musik som inslag gör det än mer tilltalande. Jag kommer att göra om det så snart jag får tillfälle.

Soltimmarna är få, men i Karlstad har de varit näst intill obefintliga. Karlstad "vann" med att ha minst soltimmar i landet under november - t o m den 19 november så hade Solstaden haft endast en soltimme. Nu råkade det ju lördags lysa en SOL över staden i flera timmar, så nu kanske vi inte leder den fula listan längre, men det tycker jag vi bjuder på. Medvetet tog jag ett foto riktat precis mot den starka sol, som det då var, bara för att minnas att det trots allt finns en när jag plaskar omkring i det gråa nästa vecka.

Fint sagt, och ser ni att jag har hänvisat till källa, för att ingen skall kunna säga att jag plagierar eller fuskar. Detta med anledning av veckans skriverier om forskares oegentligheter vid Karlstads universitet. ;)

En vacker trädgård full av inspiration och som jag ofta visar de gäster som kommer till mig som besökande. Nu tänker Maith sälja och min lilla hyllning till henne finns på inivassenbloggen och dit kommer du om du klickar här

För att tillgodgöra sig det positiva - ett enda + , så har det dessförinnan föregåtts av åtskilliga minus, sådär en åtta - tolv stycken. Det skall mycket till att väga upp det negativa, alltså. Det är det vanliga har jag förstått.

I mitt fall idag, så är fallet tvärtom. Jag har brottats med logiken och har verkligen varit tvungen att övertyga mig själv. Vi har idag nämligen en tågresa planerad till Partille och småflickorna där, biljetter köpta för två månader sedan och i tanken har vi varit där i flera veckor. Jag har verkligen tvingat till mig så många minustecken som möjligt för det skulle uppväga det enorma PLUS som resan skulle innebära.

Jag har varit hemma och "krank gewesen" i något odefinierbart - tänk INTE svininfluensa. Jag tror ju  hela tiden att resan skall bli av, men det är ju inte tillrådligt (som min mor sa), mest med tanke på familjen där, men också för min fortsatta hälsa. Lilla Mollie har också feber - onödigt att komma med något nytt till henne också. PLUSTECKNET  var dock så stort att jag packade igår kväll och var på väg till jobbet idag för att sedan kunna åka till småttingarna, som jag längtar så efter. Klockan två i natt talade kroppen om för mig att det här går inte utan jag stängde väckarklockan och sov till halvnio istället. ISCH!

Funderar på om jag är sjuk eller ej! Tycker jag själv att jag är sjuk? Tycker andra att jag är sjuk? Är på benen, hostar, kan inte tala så att människor hör mig, ingen feber, seg, aningens huvudvärk, less. Ja, som vanligt alltså, sånär som på den överdrivna hostan, som verkar tillta. Behöver veta för jag har besluta att ta om jag orkar eller ej. Det blir att känna efter lite till.

Skulle blivit en vilodag med ett besök på IKEA som enda förlustelse. Istället blev det full fart att se till att sonens magasinerade två ton tunga köpmannadisk blev utrymd, så att den kunde följa med på kärran till Västerås. Samma väg gick det med våra glasdörrar och den lilla gröna soffan från kolonistugan. Tänk att nu duger det mesta!? Jag som får sån´t ovett för att jag spara på allt!  Nu blir det att hålla utkik efter en ny småsoffa.

Även far fick följa med  till Västmanland - men han fick köra, så han slapp sitta på kärran! Jag har tappat rösten - tänk nu har han ingen nytta av det! Surt sa räven - han får träffa Astrid och gosa med henne, medan jag får gå här och sura.

Astrid efter mamma Linnéas andra namn och mamma Linnéas mormor.  Kanske?

Båda mina grabbar fyller år imorgon den 11 november, men maken som fyller väldigt jämna år i år firade vi lördags med öppet hus. I ett av paketen var det en gitarr, som tycktes uppskattas mycket - både av jubilaren själv och av de, även annars så trogna, fansen. Premiärlåten fick bli Bä, bä vita lamm...

När ändå flera generationer var på plats så kändes det lämpligt med ett fot. Gick väl sådär...?! Objekten var väl inte riktigt i fas, kan man säga. Melia som har varit på gott humör hela helgen, ansåg att det här med fotografering var verkligen något att gråta för.

Nu är den lilla familjen hemma och på pklats har jag förstått. Lycka till och hoppas att ni alla sover gott i natt!

Nu kan vi titulerara oss farföräldrar också! Vilken lycka, och vilken tjej! Världens sötaste bebis enligt barnafadern - och jag håller med.