Åses blogg om kolonin och livet

Efter moget övervägande, då jag inte har någon fungerande utomhustermometer förlitade jag mig på den sol som visade sig idag att det ändå skulle vara ett behagligt promenadväder.  På med vinterstassen inklusive tumvantar och julklappsstavarna begav jag mig iväg ut med kolonistugan som mål. Inga nycklar hade jag med för in i huset i den kylan ville jag ju inte, men vad jag inte tänkte på  var ju att jag kom ju heller inte in på området. Ett litet foto i motljus på godset blev det dock - bakom galler!

Vad bra det var att ha några bilder i kameran för när jag väl var hemma igen, så funderade jag på hur mycket snö var det på taket egentligen? Kräver det en insats inom kort? Ja, egentligen, men jag känner för att avvakta tills det dyker upp någon pålitlig arbetskraft.

I det fotograferande stunden kom en kollega förbi, som är en ivrig motionär, men idag var på promenad liksom jag. Jag hängde på henne och fick därmed en hare som skuttade iväg runt hela Kroppkärrsjön och lite till - bra för mig, men kanske sämre för henne  med mig som fartdämpare.

I fredags var jag på en fantastisk uppvisning av Johan Ulveson i Schackspelaren. Det kräver en insats att stå ensam på scenen och underhålla en förväntansfull publik. Det blir ju ett totalt fokus på denna enda person på scenen. Tack Birgitta för sällskapet och din omsorg om både pastiller och värme. Jag ser fram emot nästa möte!

... så sant, och vilken tur då att jag fick se showen med Sissela Kyle innan det var för sent. Lysande föreställning där hon bjuder på sig själv genom att bjuda ut sitt liv som det har varit hittills. Vi köpte biljetter redan i början på maj, då jag såg annonsen i tidningen. Sissela hade då fått goda recensioner i pressen för sina föreställningar i Stockholm. Jag tycker det skitbra att även vi lantisar kan få ta del av det kulturella utbudet i Sverige. Nu var det ju annan kultur på gång denna afton också, Färjestad - Södertälje, vilket maken kanske hellre hade velat se - och nu när FBK "råkade" vinna också, men nu var det här som sagt inplanerat sedan i maj.

Ja, det är en klyscha, motto eller nå´t jag bara brukar köra med. Då brukar det vara att det man inte har varit med om i tonåren, ja då blir det dans och lite annat när decenniekriserna börjar visa sig.

Att samla på stenar - ja det verkar oftast höra barndomen till och hur många hör jag inte som haft tunga fickor och transporter med anledning av att ungarna, eller föräldrarna själva har samlat på sig FINA stenar

Nu är det min tur - jag har fått nå´n noja på stenar och jag vill inte att de skall "försakas", alltså inte grävas ner eller bara samlas i någon hög, där ingen bryr sig.

Så i lördags på min promenad så såg jag bara en hög med stenar, mitt uppe i ett arbete med att skapa en busshållplats. Det såg slarvigt ut och jag hoppas att någon har respekt för dessa stenar och fraktar dem dit där de får komma till sin rätt.

Tjechovs Onkel Vanja låter väl inte alltför upplyftande en måndag kväll, men det är just vad det var i 123 Schtunks tappning. Förväntningarna var stora efter erfarenheten av deras Richard III på Arenan ifjol, och inte gör de en besviken. Att få skratta mer eller mindre i drygt två timmar till lysande underhållning är gôtt. Den här gången var det inte bara killarna Beischer och Kokko som agerade utan de hade även damerna ur ensemblen med sig. Inte bara teater utan även sång och musik som inslag gör det än mer tilltalande. Jag kommer att göra om det så snart jag får tillfälle.

Soltimmarna är få, men i Karlstad har de varit näst intill obefintliga. Karlstad "vann" med att ha minst soltimmar i landet under november - t o m den 19 november så hade Solstaden haft endast en soltimme. Nu råkade det ju lördags lysa en SOL över staden i flera timmar, så nu kanske vi inte leder den fula listan längre, men det tycker jag vi bjuder på. Medvetet tog jag ett foto riktat precis mot den starka sol, som det då var, bara för att minnas att det trots allt finns en när jag plaskar omkring i det gråa nästa vecka.

Fint sagt, och ser ni att jag har hänvisat till källa, för att ingen skall kunna säga att jag plagierar eller fuskar. Detta med anledning av veckans skriverier om forskares oegentligheter vid Karlstads universitet. ;)

För att tillgodgöra sig det positiva - ett enda + , så har det dessförinnan föregåtts av åtskilliga minus, sådär en åtta - tolv stycken. Det skall mycket till att väga upp det negativa, alltså. Det är det vanliga har jag förstått.

I mitt fall idag, så är fallet tvärtom. Jag har brottats med logiken och har verkligen varit tvungen att övertyga mig själv. Vi har idag nämligen en tågresa planerad till Partille och småflickorna där, biljetter köpta för två månader sedan och i tanken har vi varit där i flera veckor. Jag har verkligen tvingat till mig så många minustecken som möjligt för det skulle uppväga det enorma PLUS som resan skulle innebära.

Jag har varit hemma och "krank gewesen" i något odefinierbart - tänk INTE svininfluensa. Jag tror ju  hela tiden att resan skall bli av, men det är ju inte tillrådligt (som min mor sa), mest med tanke på familjen där, men också för min fortsatta hälsa. Lilla Mollie har också feber - onödigt att komma med något nytt till henne också. PLUSTECKNET  var dock så stort att jag packade igår kväll och var på väg till jobbet idag för att sedan kunna åka till småttingarna, som jag längtar så efter. Klockan två i natt talade kroppen om för mig att det här går inte utan jag stängde väckarklockan och sov till halvnio istället. ISCH!

Funderar på om jag är sjuk eller ej! Tycker jag själv att jag är sjuk? Tycker andra att jag är sjuk? Är på benen, hostar, kan inte tala så att människor hör mig, ingen feber, seg, aningens huvudvärk, less. Ja, som vanligt alltså, sånär som på den överdrivna hostan, som verkar tillta. Behöver veta för jag har besluta att ta om jag orkar eller ej. Det blir att känna efter lite till.

Skulle blivit en vilodag med ett besök på IKEA som enda förlustelse. Istället blev det full fart att se till att sonens magasinerade två ton tunga köpmannadisk blev utrymd, så att den kunde följa med på kärran till Västerås. Samma väg gick det med våra glasdörrar och den lilla gröna soffan från kolonistugan. Tänk att nu duger det mesta!? Jag som får sån´t ovett för att jag spara på allt!  Nu blir det att hålla utkik efter en ny småsoffa.

Även far fick följa med  till Västmanland - men han fick köra, så han slapp sitta på kärran! Jag har tappat rösten - tänk nu har han ingen nytta av det! Surt sa räven - han får träffa Astrid och gosa med henne, medan jag får gå här och sura.

Astrid efter mamma Linnéas andra namn och mamma Linnéas mormor.  Kanske?

Båda mina grabbar fyller år imorgon den 11 november, men maken som fyller väldigt jämna år i år firade vi lördags med öppet hus. I ett av paketen var det en gitarr, som tycktes uppskattas mycket - både av jubilaren själv och av de, även annars så trogna, fansen. Premiärlåten fick bli Bä, bä vita lamm...

När ändå flera generationer var på plats så kändes det lämpligt med ett fot. Gick väl sådär...?! Objekten var väl inte riktigt i fas, kan man säga. Melia som har varit på gott humör hela helgen, ansåg att det här med fotografering var verkligen något att gråta för.

Nu är den lilla familjen hemma och på pklats har jag förstått. Lycka till och hoppas att ni alla sover gott i natt!

Nu kan vi titulerara oss farföräldrar också! Vilken lycka, och vilken tjej! Världens sötaste bebis enligt barnafadern - och jag håller med. 

Jag må vara så lättpåverkad som maken påstår, men det här kan jag inte motstå. Nu har jag fallit pladask för Melody Gardot - så nu lär det bli en CD inköpt inom kort. Hon var ju med som gäst i lördagens Skavlan och nu letade jag på Youtube och hittade mer pärlor. Klicka här och hör själva det hon framförde hos den "gamla" favoriten" Skavlan. Där fick jag ju en ny favvo till, nämligen Jay Z - viken ödmjuk och karismatisk kille - kallas utstrålning till skillnad från Kvack-Kvack som var med i samma program och som inte kommer att bli någon favorit överhuvudtaget.

En annan favorit var på TV idag - Jan Eliasson - vilken goding och vilken människa, men det visst jag ju förut.

Sedan - jag säger det finns bara en Zlatan Ibrahimovic  - femte målet i femte matchen. Favorit? Ja, det var han för mig redan på den tiden när han i pressen beskrevs som en odåga. Det var då det! Nu tycker fler än jag att han duger gott! ;)

Om jag inte visst att Mollie är nästan den klokaste i världen - anser mormor - , så skulle jag påstå att hon är rädd för hackspetten, när hon envisas med att ha cykelhjälmen på inomhus.

Idag kom den nya IKEA-katalogen. Vilken lycka!

Det får bli min nattlektyr. Tyvärr kändes det när jag bläddrade i den att det i bästa fall blir igenkännandets glädje. Eller kändes det som gamla testamentet? Jag tror att jag är lite för uppdaterad på sortimentet för att bli överraskad i år.

Så var det då äntligen (?) dags att börja jobba efter fem veckors semster. Det ÄR länge, men det hade inte gjort något med ytterligare ett par veckor i frihet. Det har varit omväxlande aktiviteter under dessa fem veckor och vi har haft fömånen att få umgås med våra små älsklingar från Partille. Det går ju inte att beskriva vilket värde det är att ha de här små fröna  i sin närhet dygnet om - snacka om att det bygger relationer. I love it! Det blir ju inget annat gjort, men det är ju kvar och då får det bli tillfälle till det senare. Denna tid med dessa två småflickor som utvecklas dagligen och få vara med och deltaga som åhörare kommer ju inte tillbaka.

Vi har dock eldat upp rishögen efter de träd som fälldes i vintras och som Inga-Lill och Mats hjälpte till att förstora, medan jag hade min virus att tänka på.

Är det det här som kallas spikmatta?