Åses blogg om kolonin och livet

Nöden har ingen lag. Det blev bråttom att försöka få till en badsession för lilla Astrid och då fick det bli diskbaljan.

En nöjd fröken var det iallafall. Äta, bajsa och bada - livet är gôtt!

Efter moget övervägande, då jag inte har någon fungerande utomhustermometer förlitade jag mig på den sol som visade sig idag att det ändå skulle vara ett behagligt promenadväder.  På med vinterstassen inklusive tumvantar och julklappsstavarna begav jag mig iväg ut med kolonistugan som mål. Inga nycklar hade jag med för in i huset i den kylan ville jag ju inte, men vad jag inte tänkte på  var ju att jag kom ju heller inte in på området. Ett litet foto i motljus på godset blev det dock - bakom galler!

Vad bra det var att ha några bilder i kameran för när jag väl var hemma igen, så funderade jag på hur mycket snö var det på taket egentligen? Kräver det en insats inom kort? Ja, egentligen, men jag känner för att avvakta tills det dyker upp någon pålitlig arbetskraft.

I det fotograferande stunden kom en kollega förbi, som är en ivrig motionär, men idag var på promenad liksom jag. Jag hängde på henne och fick därmed en hare som skuttade iväg runt hela Kroppkärrsjön och lite till - bra för mig, men kanske sämre för henne  med mig som fartdämpare.

En gång för länge sedan lade jag upp en kategori KOLNISÅPAN på denna blogg. Då var anledningen att det fördes en  dokusåpaliknande tillvaro här på kolonin. De inlägg som jag hade där tog jag bort efter ett tag - när den värsta irritationen eller ilskan hade lagt sig, och förresten jag hade en tendens att att gå till personangrepp, så maken lade in sitt veto och jag gör ju som han säger till mig (!?) - så bort med såpadokumentären.

IDAG har jag dock varit på ett blixtinkallat styrelsemöte med koloniträdgårdsföreningen med anledning att föreningen har fått en förfrågan om att eventuellt deltaga i en TV-serie liknande Kolonifområdet IRIS, som gick på TV4+ för några år sedan och som ständigt går i repris.  Visst är det smickrande att få ett sådant erbjudande, men vad innebär det? Ja, det är ju det som är frågan, och den hade vi inget svar på idag. Det är inte lätt att ta ställning för ett drygt hundratals medlemmars inställning och åsikter till en dylik företeelse - och till hjälpen skulle vi föreslå vilka som borde/skulle bli TV-kändisar framöver. Som tur är så är det demokrati och vi hade lite olika ingångsvinklar i vad vi tyckte om programmet i sig. Jag är personligen positiv, men tycker inte att det är styrelsens sak att bestämma utan förankring hos medlemmarna, eller åtminstone veta något om hur en TV-inspelning skulle bemötas och vilka som kan tänka sig att deltaga rent praktiskt.

Kanske kan det ändå bli så att jag kan följa upp "en riktig såpa" under min uppförda kategori ändå... annars kanske jag kan göra en egen... jag ser ju framför mig vilka jag tycker skulle platsa i Tv-sammanhang. Koloniföreningen har massor med medlemmar med gediget trädgårdskunnande, som skulle vara trevligt att lyfta fram. Nya medlemmar med sin entusiasm, barnfamiljer  och vill vi belysa "föreningsproblem" så kan vi ju gnabbas lite om diken, grindar, häckar och lite till - något går väl att få till. Den sociala gemenskapen finns ju också . Ivan eller möjligen Ivar med fräsen t ex och hans harem.. Det vore väl något?

Idag fyller lilla  ASTRID en hel månad. Eftersom jag har varit krasslig i princip hela hennes levnad, så har jag inte haft möjligheten att få se underverket i verkligheten, men har fått mig tillsänt några bilder för att tillfredsställa nyfikenheten. Vad som då också händer är ju att jag vill lukta på henne också. Nu är det bara att vänta.

Bild tagen på Andreas där han är någon månad äldre, men där jag tycker det finns en viss likhet!?

Fler likheter?
Andreas

Astrid




Andreas med kompisen Markus


Astrid med kompis

I fredags var jag på en fantastisk uppvisning av Johan Ulveson i Schackspelaren. Det kräver en insats att stå ensam på scenen och underhålla en förväntansfull publik. Det blir ju ett totalt fokus på denna enda person på scenen. Tack Birgitta för sällskapet och din omsorg om både pastiller och värme. Jag ser fram emot nästa möte!

... så sant, och vilken tur då att jag fick se showen med Sissela Kyle innan det var för sent. Lysande föreställning där hon bjuder på sig själv genom att bjuda ut sitt liv som det har varit hittills. Vi köpte biljetter redan i början på maj, då jag såg annonsen i tidningen. Sissela hade då fått goda recensioner i pressen för sina föreställningar i Stockholm. Jag tycker det skitbra att även vi lantisar kan få ta del av det kulturella utbudet i Sverige. Nu var det ju annan kultur på gång denna afton också, Färjestad - Södertälje, vilket maken kanske hellre hade velat se - och nu när FBK "råkade" vinna också, men nu var det här som sagt inplanerat sedan i maj.

Ja, det är en klyscha, motto eller nå´t jag bara brukar köra med. Då brukar det vara att det man inte har varit med om i tonåren, ja då blir det dans och lite annat när decenniekriserna börjar visa sig.

Att samla på stenar - ja det verkar oftast höra barndomen till och hur många hör jag inte som haft tunga fickor och transporter med anledning av att ungarna, eller föräldrarna själva har samlat på sig FINA stenar

Nu är det min tur - jag har fått nå´n noja på stenar och jag vill inte att de skall "försakas", alltså inte grävas ner eller bara samlas i någon hög, där ingen bryr sig.

Så i lördags på min promenad så såg jag bara en hög med stenar, mitt uppe i ett arbete med att skapa en busshållplats. Det såg slarvigt ut och jag hoppas att någon har respekt för dessa stenar och fraktar dem dit där de får komma till sin rätt.

Tjechovs Onkel Vanja låter väl inte alltför upplyftande en måndag kväll, men det är just vad det var i 123 Schtunks tappning. Förväntningarna var stora efter erfarenheten av deras Richard III på Arenan ifjol, och inte gör de en besviken. Att få skratta mer eller mindre i drygt två timmar till lysande underhållning är gôtt. Den här gången var det inte bara killarna Beischer och Kokko som agerade utan de hade även damerna ur ensemblen med sig. Inte bara teater utan även sång och musik som inslag gör det än mer tilltalande. Jag kommer att göra om det så snart jag får tillfälle.

Soltimmarna är få, men i Karlstad har de varit näst intill obefintliga. Karlstad "vann" med att ha minst soltimmar i landet under november - t o m den 19 november så hade Solstaden haft endast en soltimme. Nu råkade det ju lördags lysa en SOL över staden i flera timmar, så nu kanske vi inte leder den fula listan längre, men det tycker jag vi bjuder på. Medvetet tog jag ett foto riktat precis mot den starka sol, som det då var, bara för att minnas att det trots allt finns en när jag plaskar omkring i det gråa nästa vecka.

Fint sagt, och ser ni att jag har hänvisat till källa, för att ingen skall kunna säga att jag plagierar eller fuskar. Detta med anledning av veckans skriverier om forskares oegentligheter vid Karlstads universitet. ;)

En vacker trädgård full av inspiration och som jag ofta visar de gäster som kommer till mig som besökande. Nu tänker Maith sälja och min lilla hyllning till henne finns på inivassenbloggen och dit kommer du om du klickar här

För att tillgodgöra sig det positiva - ett enda + , så har det dessförinnan föregåtts av åtskilliga minus, sådär en åtta - tolv stycken. Det skall mycket till att väga upp det negativa, alltså. Det är det vanliga har jag förstått.

I mitt fall idag, så är fallet tvärtom. Jag har brottats med logiken och har verkligen varit tvungen att övertyga mig själv. Vi har idag nämligen en tågresa planerad till Partille och småflickorna där, biljetter köpta för två månader sedan och i tanken har vi varit där i flera veckor. Jag har verkligen tvingat till mig så många minustecken som möjligt för det skulle uppväga det enorma PLUS som resan skulle innebära.

Jag har varit hemma och "krank gewesen" i något odefinierbart - tänk INTE svininfluensa. Jag tror ju  hela tiden att resan skall bli av, men det är ju inte tillrådligt (som min mor sa), mest med tanke på familjen där, men också för min fortsatta hälsa. Lilla Mollie har också feber - onödigt att komma med något nytt till henne också. PLUSTECKNET  var dock så stort att jag packade igår kväll och var på väg till jobbet idag för att sedan kunna åka till småttingarna, som jag längtar så efter. Klockan två i natt talade kroppen om för mig att det här går inte utan jag stängde väckarklockan och sov till halvnio istället. ISCH!

Funderar på om jag är sjuk eller ej! Tycker jag själv att jag är sjuk? Tycker andra att jag är sjuk? Är på benen, hostar, kan inte tala så att människor hör mig, ingen feber, seg, aningens huvudvärk, less. Ja, som vanligt alltså, sånär som på den överdrivna hostan, som verkar tillta. Behöver veta för jag har besluta att ta om jag orkar eller ej. Det blir att känna efter lite till.

Skulle blivit en vilodag med ett besök på IKEA som enda förlustelse. Istället blev det full fart att se till att sonens magasinerade två ton tunga köpmannadisk blev utrymd, så att den kunde följa med på kärran till Västerås. Samma väg gick det med våra glasdörrar och den lilla gröna soffan från kolonistugan. Tänk att nu duger det mesta!? Jag som får sån´t ovett för att jag spara på allt!  Nu blir det att hålla utkik efter en ny småsoffa.

Även far fick följa med  till Västmanland - men han fick köra, så han slapp sitta på kärran! Jag har tappat rösten - tänk nu har han ingen nytta av det! Surt sa räven - han får träffa Astrid och gosa med henne, medan jag får gå här och sura.

Astrid efter mamma Linnéas andra namn och mamma Linnéas mormor.  Kanske?