Åses blogg om kolonin och livet

Vad har hänt med Sverige? Detta oöverträffade land med bland annat ett folkbokföringsystem där ingen kommer undan, ett land med demokrati och rättvisa, ett land där du tas om hand. Den här veckan har det dock varit flera exempel på att Sverige istället verkar vara en administrativ katastrof. Det kanske alltid har varit så och det är bara jag som har varit naiv och trott att här sköter myndigheterna det de är ålagda på det mest förtjänstfulla sätt - både av tjänstemännens oerhörda moral och ansvarskännande.

Mörkrädd blir man när man ser och hör om mamman som tillsammans med sin syster får driva hela processen för att få tillbaka sitt bortrövade barn - lilla Alicia. Det tar 14 månader och den hjälp hon får är inte från de svenska myndigheterna och framförallt inte från UD, som borde ha varit de som skulle ha agerat och 100% stöttat. Det får mig att tänka på att handläggningen vid tsunamikatastrofen kanske inte alls var ett enstaka misstag utan det är så här det jobbas - "var god dröj". Ytterligare fördomar som jag har är att det anses fint att arbeta vid utrikesdepartementent där det prålas med diplomater och ambassadörer.

Sedan var det överförmyndaren i Vetlanda kommun - som om hon lever idag - inte har gjort ett enda rätt när det gäller att förvalta en, då 6 årig, flickas arv efter sin pappa. Flickan skulle först få ut arvet vid 18  års ålder, men blev sedan uppskjutet till 20 års ålder. Då vid fyllda 20 år finns det 77 öre kvar på kontot som, enligt TV-reporterns bedömning, borde vid en normal förvaltning istället uppgått till cirka 800 000 kronor. Arvet var från början drygt 500 000 kornor. Inte ens  beloppet hade överförmyndaren koll på. Samme överförmyndare är det som har gjort utbetalningarna till flickans mamma , helt utan redovisningkrav under alla år. Hur går det bara till?  Dessutom har vederbörande läckt sekretessbelagda uppgifter, som sedan hennes chef fullmäktiges ordförande Göran Ivarsson satt och agerade som om det var helt riktigt. Han hade heller ingen aaaaning om att han därmed visade sin okunnighet i sammanhanget.

Försäkringskassan - det räcker väl. Där finns det ju inte någon hänsyn taget till varken sjuka eller de som fortfarande låtsas vara friska. Långa handläggningstider och därmed inga utbetalningar gör att människor får gå till socialen och förödmjuka sig. Inte säkert otriligt att det är samma personer som kan hamna i skuldfällor och ja, då finns det ingen i budget- och skuldrådgivare att självklart tillgå - iallfall inte i tid.

Och idag 
- jäv i Pirate Bay målet - "tänkte inte på det". Ja inte gör det mig något, då kanske det är nå´n som kan hjälpa mig att ladda ner nå´t under tiden?
-- lille Wille som skulle begravas fanns inte i kistan. Vad säger man? Har alla slutat ta ansvar för allt!

Förresten vad är det med smålänningar? Förmodligen är de så bokstavstrogna så att allt blir fel - som ovan överförmyndartanten - ja hon har nog inte läst varken det ena eller det andra, men ändå. Sedan det gamla paret i Gislaved om inte fick bo ihop när tanten hamnade på ålderdomshemmet och farbrorn fick bli kvar hemma , drygt 90 år och gifta i över 60 år. Nääää - det går inte för sig. Och den stackars flickan Louise - var det inte också Jönköping eller nå´t. Mndigheterna som tvingade "hem" henne tillbaka till husvagenen  och bo ihop med sin pappa, som i övrigt hade förgripit sig på henne. Solly!

Som av en händelse så fick bland annat denna bild på mailen idag.

Så segt ..! Jag har gått på piller och envishet bra länge och det har gått hyfsat bra. Tills kroppen säger ifrån - när jag nu inte har förståndet med mig. Det blev sängen! Alla och inga symptom, men gôrsjuk och jag säkert dessutom  ytterligare några insjuknande på mitt samvete. Jag var på läkarbesök och där KONSTATERADES att det var ett virus - bara att vänta ut. Jag som är så dålig på att vänta. Fick recept på en nässpray med cortison, som jag bara blev värre av - nya symptom som kräkningar och DUBBELT så mycket huvudvärk. Lyssnade på privatssköterskans råd och intog hennes sort av nässpray och VÄNTADE. I onsdags önskade jag mig en kula mitt i pannan , för att det skulle ta slut på något sätt och i torsdags spelade tillvägagångssättet ingen roll, bara jag fick dö. Just då kunde det inte bli värre, kändes det som.

Imorgon skall jag försöka ta mig till jobbet, men är inte pigg. Först skall jag dock infinna mig för mammografi på Centralsjukhuset - och då kommer tanken, visst kan det bli värre?

Så.. då kom vi då äntligen iväg på den traditionsenliga kulturövningen - Konstrundan i Torsby.

Det är ju så trevligt och jag känner att det blir kraft ur det här, även om jag i år inte hade riktigt lika mycket ork och engagemang med anledning av,  vad jag trodde då - pågående förkyning , som då sedan visade sig vara BÖRJAN på någon annan kônstig sjuka. Nu så här drygt en vecka senare  - kommer filmen.

En nostalgivisit till Kristinefors har lbivit en tradition i sig, där det i år firades treårsjubileum med gratis skrädesmjölskakor bland annat. Då för tre år sedan när vi var där för första gången, så var det ju jag som var angelägen att fara dit och titta. Väl framme visade det sig att makarna Gunnarsson kände konstnären mer väl än vad jag påstod att jag gjorde. Barbro Rosén bor nämligen numera också på Hammarö.  Barbro och jag gick på simskola i Aspsjön tillsammans på sommarloven. Därav tycker jag att jag känner henne. Iallafall är det alltid lika trevligt att komma till hennes utställning under påsken och någon gång kanske jag kan köpa något mer än hennes vackra kort.

I say no more...

 Ha det så bra på födelsedagen!

...mot Blåkulla!
en tur till Lekvattnet i påsktider. Det är tradition och då får varken väder eller förkylningar komma emellan.  Tradition är det också att åka på konstrundan. Hur rutten ser ut i år, det har vi inte kommit överens om ännu, men Heidruns och Sahlströmsgården är obligatoriska mål. Sedan vill jag till Frykenstrand också, men de ingår inte i vår "ordinarie" konstrunda utan tillhör Sunne. Vi får se om vi kostar på dem en visit. Det är nästan som "mârten" - alltid ser jag någon bekant. Det är  lika uppiggande som själva kulturen.

Två av alla påskkärringar - Maria, drygt 1 år och Susanne några år äldre på Kristinefors mark 1976.


Hoppas jag kan få se några till under denna påsk!

Tithonia Rotundifolia


Favortiblomman nummer ett, trots att den är orange. Jag är fascinerad över detta lilla frö som kan bli en blomma, ja nästan en buske, på dryga metern på bara några veckor. Fyller ut och är en färgprakt - I love it.

Påskbrev, påskägg och gammelmormors påskjumper... och Mollys jul. Visst går det att få med lite av varje.

Flickorna från Partille har varit på besök. Det är så kul när de är här, men det tar på krafterna på gammalt fôlk. Iallafall efteråt - jag fick en lite påspädning av förkylningen - jag var ju inte helt kry innan heller, men som sagt nu blev det lite extra. Det var ju tre stycken som vi delade baciller med. De fick kanske några av mina också - vi får hoppas att det inte blev så.

Vi gjorde oss en visit till  "kolotten" och där var det blött, men skönt. Det gick inte att göra snöänglar i snön, eftersom det var något mellanting mellan slask och skare, men Melia fann på råd och fick till övningen på altanen istället och Mollie gör ju som storasyster gör.

Det är stort bara att kungaparet kommer till Kalstad. Nu var de till och med och besökte universitetet - min arbetsplats. Tänkte först bara gå och se när de paraderade uppför röda mattan, men föll sedan för att även gå och se lektionen inom ramen för "Barnens universitet". Vi vuxna fick sitta på behörigt avstånd - på aulans övre balkong - om man inte tillhörde "eliten" förstås, för de satt på allra första bänk från scenen. De fick också den äran att hälsa på kungen och drottningen. Stort  i vardagen även för en icke - rojalist. Jag retades med Anki - universitetsdirren -  om att jag saknade hovnigningen. Det tycker jag väl att det var det minsta hon kunde ha kostat på sig nu när hon ändå fick tillfället.